30Minuter har ju varit ett klassiskt aktualitetsmagasin, och det är ett program som jag är väldigt stolt över. Men allt kan alltid förbättras. Och vi känner att vi behöver utveckla ett format som passar bättre in i vårt kanalkoncept, alltså lite snabbare, lite lättare att infoga i vår slinga.

Därför kommer vi att göra om formatet. Istället för att avhandla 5-6 ämnen varje dag kommer vi att välja ett eller kanske två som vi fördjupar med några gäster. Vi försöker att haka på snackisar och fördjupa dom, istället för att göra en mängd halvlånga grejer. Istället för att boka 25 gäster i veckan kommer vi att försöka boka färre gäster, men leta efter dom riktiga guldkornen. Vi kommer också att jobba med mer inslag och egen reporter på fältet.

Programmet kommer också att bli kortare och tja, då är ju programnamnet lite skumt. Alltså behöver vi ett nytt namn.

Så, skicka in ditt namn till oss! Antingen på vår Facebook-sida, www.facebook.com/30minuter, eller i kommentarer på bloggen eller per mail till 30minuter@24nt.se eller 30minuter@24corren.se.

Namnet kan vara kort, långt, konstigt, roligt, seriöst, flummigt. Det är bara att spruta idéer. Och bäst förslag belönar vi, såklart. Så tveka inte, skicka in ditt förslag till oss!

Dessutom blir vi ju jätteglada för all feedback. Vad tycker du om idéerna jag just beskrev? Vill du ha det på ett annat sätt? Har du en briljant idé som vi inte har tänkt på? Hör gärna av dig.

Så, vi hörs. Eller hur?

/Anna

Måste hojta till och säga att jag gillade dagens 30 Minuter! Slog över lagom för att se andra delen av programmet och vilka härliga kontraster som den delen innehöll: dödsmetall, fransmän med brytning på sin engelska som diskuterade ljusprojektionsshower och även New Media Meeting - allt i ett enda program!

På ett sätt kan jag känna att 30 Minuter är fullspäckat och härligt med allt möjligt man kan tänka sig och inte tänka sig i lokal-TV. Jag fascineras lite varje gång av att det faktiskt händer så mycket här i regionen. Å andra sidan blir man nästan lite ledsen när Anna säger att hon "vill avrunda med en sista fråga" - ofta är inte ämnet helt uttömt än och man vill fortfarande veta mer, faktiskt...! 

Jag tror att jag tidigare i den här bloggen har länkat till ljusshowen som utspelade sig vid Visualiseringscentrum C:s invigning, men för den som har missat den så kommer den här igen – jag kan inte låta bli! Och, som de sa i programmet, är inga effekter mixtrade med i efterhand på något vis. Allt är förberett innan och händer där och då med byggnaden som tredimensionell målarduk. Även jag hade gåshud när jag såg denna fantastiska skapelse på plats på Bergsbron i slutet av maj.

I inslaget nämndes också Enghien i förbifarten. Detta klipp hittade jag på Youtube och fascinerades av innan jag till slut fick se en AntiVJ:s show i Norrköping på riktigt. Ta en titt på den också, för all del. Kusligt bra!

p.s. Synd bara att det inte dagens program inte var textat för de som kanske inte hänger med i engelskan helt…

//Karin, gästbloggare

Äntligen börjar julpyntet komma fram och vissa affärer har redan börjat spela julskivor. Där hemma vankas det bakning och pyssel som sen slutar i myspys i soffan med nära och kära, allt till ljudet av de där hemtrevliga låtarna vi hört år efter år.  Men visst vore det roligt att spela nåt som folk känner igen fast i en annorlunda version?  

Idag får 30minuter besök av Esbjörn Hazelius som är en av musikanterna bakom projektet Jul i Folkton. Konsertturnén är slutsåld för i år, men vi ger dig möjligheten att få hem spektaklet i cd-form. Allt du behöver göra är att svara på frågan nedan:

Benjamin Syrsa avslutar alltid Kalle Ankas julprogram med att sjunga Ser du stjärnan i det blå, men var framfördes den här låten för första gången någonsin?

Maila ditt svar till 30minuter@24corren.se eller 30minuter@24nt.se

Vi på 30minuter önskar dig en underbar julupptakt!

"Strypleken kommer igen"? Vad då "igen"? Man blir ju lite paff när läser nyheterna och när man hör om de här "lekarna". Det är något jag faktiskt aldrig har hört talas om under min uppväxt och studietid. Tur är väl det ändå, kan jag tycka. 

Att de filmat och lagt upp det hela på Youtube gör mig bara ännu mer paff. Det är underligt att allt måste dokumenteras och publiceras på internet nuförtiden. Vad får man ut från det? I det här fallet var det väl tur att det faktiskt publicerades offentligt, så att skolan uppmärksammades på vad som försiggick. 

Tur att ingen har behövt sätta livet till i det här fallet, vilket ju tydligen har hänt tidigare på en annan skola… Ibland har man tur och hinner agera innan något oåterkalleligt händer. De verkar ju ha varit så på Borgsmoskolan - det tycker jag att rektorn och personalen ska ha en eloge för!

//Karin, gästbloggare

Igår diskuterade man om IFK Norrköping och Linköping FC i ”30minuter” och jag följde med under programmet. Sett till IFK Norrköping har jag sedan barnsben följt klubben men jag är långt ifrån en sådan supporter som åker med på bortamatcher, så som den nere i Ängelholm på lördag. En av två viktiga matcher om laget ska ta klivet upp i Allsvenskan igen.  Sedan väntar GiF Sundsvall hemma på Nya Parken. En match jag har mardrömmar inför. Alla minns vilka det var som stod på andra sidan planhalvan förra gången det blev nedflyttning till Superetta. Minst är ju kval, så det kanske blir Allsvenskan igen. Och äntligen kanske vi får ett Allsvenskt lag här i Norrköping. Precis som de faktiskt har redan i Linköping.

Jag syftar självfallet på LFC som också spelar i Allsvenskan men inte nog med det de är även med i Champions Leauge vilket är väldigt häftigt. Och tänk vilken fotbollsregion vi kan ha nästa år i Östergötland. Ett lag i Damallsvenskan, LFC, och två lag i Allsvenskan i form av Åtvidaberg och IFK Norrköping.

Så kommer det där ordet in, om. För om allting går vägen kan det bli verklighet så det är bara hålla tummarna för att allt går vägen. LFC är ju inga problem däremot står allting och väger med Åtvidaberg som ska klara sig kvar i Allsvenskan och IFK Norrköping som ska ta sig upp. Väldigt kul att 30minuter också tar upp detta i programmet. För tänk efter lite nu, visst bor vi i en bra region med bra utbud av sport. Dessa klubbar är bara inom en idrott, tänk alla elitklubbar som finns i Östergötland.

Gå ut och njut av det all bra idrott som finns i Linköping och Norrköping.

/Marcus, gästbloggare 

Jag var idag rätt nyfiken på ”30 minuter”-programmet där man faktiskt skulle få veta vad SD skulle göra rent konkret lokalt så jag hade programmet spelandes i örat på jobbet, lite i smyg så där. Efter valet läste jag själv noga igenom i deras valmanifest på deras webbsida för att faktiskt få reda på vad det nya partiet i riksdagen faktiskt står för. Det känns som att man bör göra det, precis som med alla andra partier som redan finns representerade där. Jag tyckte det var väldigt bra att Anna i ”30 minuter” ställde frågor direkt på det som jag själv läst om i valmanifestet. Vad menar de med att ta bort hemspråksundervisningen? Vad menar de med att främja ”svensk kultur” och inte stödja provocerande kultur?

Filosoferade häromveckan på Twitter:  ”Bort med all provocerande konst, anser SD. Vad vore konst om den inte provocerade, säger jag?”. Själv tycker jag att det är mycket som är flummigt och provocerande med SD:s politik - precis som att mycket är provocerande med konst. Bara för det anser inte jag att de ska uteslutas och tas bort – de har ju ändå röstats in i riksdagen, som sagt.

Oavsett om det är konst eller politik – vem är det som avgör vad som är för provocerande eller för flummigt?

/Karin, gästbloggare

Daniel Poohl på antirasistiska tidskriften Expo sa en väldigt bra sak, att när det kommer till media och SD tror vi att det finns ett rätt sätt, en enkel lösning. Men det kanske inte är så, menar han. Man kanske måste göra en massa olika saker, inte minst i media.

Ett sätt att göra något seriöst är ju såklart att faktiskt kolla upp vad SD vill. Så det tänker vi göra. I morgon kommer SD från Linköping, Norrköping och landstinget och jag tänkte prata med dom om just politiken. Vad vill dom? Vilka är deras argument? Sakligt och granskande.

Så twittrade jag lite om det och min twittervän @ulltand föreslog att jag skulle köra utan burka. Eller kanske med? Så spånade vi vidare på twitter, bland annat med vår gästbloggare @jimmyasklund. Skulle man kunna göra en helt saklig intervju, men i sjal? Bara för att se hur SD skulle reagera?

Jag har funderat på det fram och tillbaka. Idén är lite knasig, men inte så dum. Dels skulle det bli intressant att se SD:s reaktion. Dels skulle det skapa intressanta tankar kring vad sjalen egentligen symboliserar och tänja gränserna på vår bild av kvinnor i sjal. Det skulle också vara intressant att se hur jag själv skulle känna mig. Skulle jag känna mig underlägsen? Skulle jag få andra svar? Och så skulle det såklart vara en politisk markering, att jag tycker att det är rimligt att kvinnor med sjal syns i tv och är en del av det svenska samhället.

Samtidigt skulle det också vara jättekonstigt. Jag har ju inte sjal på mig i vanliga fall. Sjalen skulle bli rekvisita, använd för att provocera. Och att provocera på det sättet ingår inte i mitt jobb. Och så skulle det bli så att SD särbehandlas. Det är ju inte så att jag använder andra attiraljer när jag intervjuar andra människor som har politiskt kontroversiella åsikter.

Så nä, det får nog vara, det där med sjalen. Jag gör intervjun som mig själv och hoppas kunna klargöra ett och annat.

Och det allra viktigaste är väl att inte släppa samtalet. Att det inte blir så att nu har vi gjort det, nu kan vi lämna SD. Tvärtom. Deras politik behöver följas upp. Och det svenska integrationspolitiken diskuteras, och då inte bara i termer av att den har "havererat", vilket är en Sverigedemokratisk beskrivning av verkligheten.

Och framförallt - om jag menar allvar med att kvinnor i sjal bör synas i tv och vara en del av det svenska samhället - så bör dom figurera i programmet. Och då inte med sjalen bara som en provocerande rekvisita.

Bokmässan är över för i år. Hela dagen har jag försökt samla mina intryck och tankar i ett inlägg, men det har varit extremt svårt att veta var jag skulle börja.

Förra året var jag på mässan för första gången, och jag trodde att den närmast euforiska förvirring jag kände då berodde på just det faktum att allt var nytt och spännande för mig. Därför blev det väldigt konstigt när jag i år kände likadant. Problemet ligger nog i att jag velat göra lite för mycket, och haft lite för lite tid på mig för att genomföra allt, och därför har jag stått lite handfallen mot tiden som bara rusat iväg.

Men jag har ändå hunnit med en hel del. Bokmässan är en fest för bokälskare, och en naturlig knutpunkt för att skapa nya kontakter inom branschen. I egenskap av bokbloggare känner jag mig stolt över att en gång per år få ingå i en helhet, att få vara en liten del av detta stora litterära myller som är Bok & Bibliotek i Göteborg.

Vi kom ner sent på torsdagskvällen, och det var jobb, jobb, jobb från första stund. Jag arbetade till sent på natten, för att kliva upp klockan 6.00 och göra mig i ordning för första mässdagen, och sedan var det fullt ös till stängning, middag med gänget på pocketblogg.se och nattligt arbete för att kliva upp tidigt även morgon efter, men det har det verkligen varit värt. Det enda jobbiga har, vilket jag redan förklarat, varit att tiden gått så otroligt fort.

Jag har varit på ett par längre seminarier, exempelvis Sara Stridsberg, som jag skrev om i lördags, men även norske Erlend Loe och svenske Bob Hanssons samtal med Åsa Beckman om "Humor och allvar i Sverige och Norge." Dessutom har det för min del varit en hel del monterprogram, signeringar, musikunderhållning, möten med nätvänner som jag aldrig tidigare träffat, förslag till samarbeten, kontakter som kan leda till något viktigt, nya bokinköp etc., men också armar och axlar som tagit stryk av att bära, fötter som värkt, en och annan regelrätt förolämpning, äckligt kaffe osv.

Jag hade lovat mig själv, eller framför allt min fru, att inte köpa så mycket böcker till mig själv, och desto fler till mina barn. Eftersom jag får en hel del böcker i form av recensionsexemplar så är väl köpbehovet för egen del inte jättestort, men det är svårt att värja sig mot all bra litteratur som nästan ropar ens namn när man går förbi. Summa summarum - jag kom hem med en hel del böcker till mig själv, och en hel del böcker till barnen, och ett par böcker till bekantas barn. Jag fick med mig böcker jag inte tänkt köpa, och glömde köpa ett par böcker jag tänkt komma hem med.

Nästa år hoppas jag vara på plats igen. Temat för 2011 är Tyskland och tyskspråkig litteratur. Jag tänker genast på Herta Müller. Jag hoppas hon också är på plats då.

/Jimmy Asklund

Idag väntar min andra dag på Bokmässan. Gårdagen bara flög iväg i en ström av intryck och känslor, samtal och kontaktknytande. Jag hade inte ro att sätta mig och skriva något särskilt under själva mässan. Mässområdet är för rörigt, och presscentret var i stort sett fullsatt varje gång jag skulle försöka. Istället skrev jag en text om Sara Stridsbergs seminarium Barn utan barndom, sent igår kväll.

Jag både älskar och avskyr dessa seminarier, jag är kluven i känslan mellan att vilja veta mer om historierna bakom ett litterärt verk, och att inte vilja veta mer. Känslan av att man blir bestulen på en viktig del av sin personliga läsförståelse om man får veta för mycket, är överhängande. Samtidigt är det fascinerande att få reda på hur olika medvetandeströmmar och faktiska val lett fram till ett litterärt verk.

I Stridsbergs senaste roman Darling river är det Vladimir Nabokovs klassiska Lolita som står i centrum, men i seminariet framgår att Stridsberg, när hon börjat skriva, inte ens läst den, men att det var svårt att värja sig för den enorma och fristående bild som lolitan kommit att bli, och att hon var tvungen att läsa den för att komma vidare, och skrivandet av Darling river tog då plötsligt en ny vändning.

Nu sitter jag i hotellets frukostmatsal, strax redo för en ny dag, förhoppningsvis mer redo för alla intryck, och därmed också mer förberedd på att försöka samla dem på plats.

/Jimmy Asklund

Jag får nog erkänna att jag är en sucker för politik. Debatter, ideologier och samhällsfrågor får mig att gå igång nästan lika mycket som en riktigt bra rocklåt. Så när andra har suckat och stönat över valrörelsen och sagt att usch, bara det tar slut nån gång, så har jag tänkt att nä men nu är det ju som roligast.

Jag kanske är lite för nördig. Och vi hade nog tänkt att den här veckan får vi börja bjuda på lite annat, vi kan inte bara snacka massa politik hela tiden. Men så blev det ett historiskt val igår: socialdemokraterna gör sitt sämsta val på närmare 100 år, moderaterna gör sitt bästa val någonsin. För första gången blir en borgerlig regering omvald. Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, vilket gör att alliansen måste söka stöd över blockgränsen. Socialdemokraternas hegemoni är bruten. En era är över. Och i hela landet finns en tydlig oro: vad händer nu? Vad betyder det här? Vad kan Sverigedemokraterna ställa till med? Hur ska Reinfeldt och Stjernkvist göra och vem blir det nu som får leda Linköping - Christian Gustavsson eller Paul Lindvall?

Det går helt enkelt inte att släppa det här nu. Vi måste fortsätta att prata politik. Kanske inte lika mycket som under de senaste veckorna, men ändå.

Och då är min fråga till er: vad tycker ni? Vilka frågor tycker ni känns viktigast? Hur ska vi göra för att bevaka utvecklingen på bästa sätt? Vill du rent av komma hit och säga vad du tycker?

Frågan är öppen. Du får vara med i redaktionen. Vi tar dig - och politiken - på största allvar. Med lite glimt i ögonvrån.

Marcus Birro har sagt upp alla sina uppdrag hos Norrköpings Tidningar efter en kritisk recension av hans senaste bok "Att leva och dö som Joe Strummer" i tidningen. Anledningen är förstås inte att texten i sig är kritisk, utan att Birro anser att för mycket kritik riktas mot hans person istället för boken, och jag kan till viss del förstå honom. Men, tyvärr har vi länge odlat, och odlar fortfarande, en kultur där personkulten och allt som omger personen bakom ett verk bidrar i allt högre grad till våra förväntningar på själva verket. Man kan förstås tycka att en recension ska hållas professionellt saklig och fokusera på innehållet som boken, i det här fallet, presenterar. Samtidigt är jag övertygad om att "den vanlige" läsaren i viss mån har samma förutfattade meningar, eller förväntningar, på bokens innehåll, som recensenten haft, och personligen tycker jag att en recensent gärna får lägga sin text så nära sin publik som möjligt i ton och känsla.

Jag tror också att dessa förväntningar till stor del baseras på den publika bild av sig själv som Birro, medvetet eller omedvetet, bidrar till varje gång han framträder i TV eller radio, eller varje gång han bloggar eller släpper ett nytt litterärt verk. Och det är något som gäller mer eller mindre alla publika personer, oavsett om det är TV-stjärnor, musiker, politiker eller författare etc.
Det blir dock ofta påtagligt att det gäller författare, och i synnerhet romanförfattare, i större utsträckning än andra grupper.

Låt mig förklara.

Om vi jämför med exempelvis en skådespelare så ligger folks förväntningar mer i jämförelsen med hennes förra filmroll, eller i relation med sina motspelare osv. En stor del av förväntningen ligger på ett högst opersonligt plan. Hos romanförfattaren ligger istället den tjusningen i hur mycket av boken som är självupplevd osv. Romanen som form blir därmed mer personlig, den saknar synbara filter mellan tanke och handling, medan filmrollen är filtrerad genom manusförfattare och regissörer, och inte minst genom interaktionen med andra skådespelare. Därför är det alltid lättare att i en bokrecension tala om personen bakom boken, än att i en filmrecension tala om personen bakom en filmroll.

Tycker jag att Marcus Birro överdriver? Ja, en aning. Han måste nog ändå förstå att folk har förväntningar på hans litterära verk, och att de i större eller mindre utsträckning baserar dessa förväntningar på hans publika person.

En recension ska lämna fältet öppet för personligt tyckande, i egenskap av bokbloggande amatör stöter jag dagligen på svårigheten med att väga mitt tyckande mot den sakliga innehållsbeskrivningen. För mycket åt det ena eller andra hållet resulterar i en tråkig och ofta oläsbar recension. Det gäller att hitta en balans. Jag lägger ingen värdering i det utifrån Magnus Sjöholms recension i NT. Kanske slog den över åt det ena hållet, kanske inte. Marcus Birro vet i alla fall vad han tycker om saken.

/Jimmy Asklund

Musikalen hade premiär i söndags på Cirkus, men jag såg den faktiskt veckan innan dess på genrepet. Bruno är utan tvekan bäst i hela uppsättningen. Det här är hans första riktigt stora roll och den har han drömt om att få göra i sju år. Musikalen i sig brukar bli sågad som story, inte minst i sin hemstad London, men trots det har den varit en publiksuccé i 8 år. Personligen kan jag säga att den är lika energisk som en rockkonsert, visuellt tilltalande som en popkonsert och projicerar samma känsla av gemenskap som Allsång på Skansen. Man behöver inte vara ett Queenfan för att uppskatta We Will Rock You, men man ska tycka om att röja eller åtminstone njuta av att se andra göra det. För det svänger på scen… och som det svänger!

Som sagt är det kutym att kritikerna rackar ned på musikalen i sig och det ser ungefär ut så om man läser igenom recensionerna i riksmedia här. Undantaget en och annan smakdomare som betonar att de uppskattar satsningen på nya talanger. Däremot har Bruno fått strålande recensioner av alla jag läst och man undrar givetvis vad som kommer att hända när WWRY väl är slut? Och hur känns det att bli såväl publik- som recensentfavorit? Ja, det ska bli spännande att höra vad han själv säger ikväll i 30minuter.

Ha det gott tills dess!

/ Cecilia

Sommaren är över och det gick lika fort som vanligt. Tillbaka i vardagen med studierna och allt vad det innebär, ändå tycker jag det är väldigt skönt på något sätt. Att hitta tillbaka till samma gamla vanliga rutiner även om denna höst kommer handla om något oerhört viktigt. Det stundar ett val alldeles runt hörnet, den 19 september är det dags. Kanske inte blir lika många som tar sig till vallokalerna i år med tanke på hur många som väljer att förtidsrösta, men tänk ifall man ångrar sig. Då går det ju verkligen inte att ångra sig i sista stund, jag kommer inte förtidsrösta i alla fall.

Själv har jag inte bestämt mig för vad jag ska rösta på ännu men det börjar ju bli dags att faktiskt bestämma sig för något parti. Då är det väldigt bra att 30 minuter har bevakning på de olika partierna och vad de står för, denna satsning som 30 minuter har gjort under hösten är väldigt bra enligt mig. På ett enkelt sätt kan jag sätta mig in i vad de olika lokala politikerna anser är viktiga frågor för Norrköping. Kanske hinner jag också bestämma mig innan 19 september.

En annan viktig sak som jag tycker många ska tänka på handlar om att överhuvudtaget gå dit och rösta. Är säkert många unga som inte ens kommer utnyttja sin rösträtt, det tycker jag är fel. Om man nu struntar i att engagera sig kan man inte gnälla senare. Så min uppmaning till er, rösta i valet nu i år och följa 30 minuters bevakning  inför valet om du vill få snabb information.

Skönt att vara tillbaka igen hälsar Marcus Åberg, gästbloggare. 

Förutom att lägga in ett svinfint blogginlägg om 30Minuter så är Marias blogg läsvärd för alla som vill hålla koll på webben. Läs inlägget om 30Minuter här (och ta med henne i din RSS-läsare, du kommer inte att ångra dig).

Folk har frågat om jag är nervös och det var jag inte, men i torsdags och fredags kom en pirrig känsla krypandes. Nu är den som bortblåst igen efter att jag haft en skön helg och sovit ut ordentligt. Idag har jag dragit in lite ”voxpoppar” – alltså enkäter med folk på stan angående vargar och omänskligt långa löparlopp. De kan ni se i morgondagens sändning.

Förra säsongen avslutades med en studentspecial och den här veckan kommer att avslutas med ännu en studentfråga. Dels för att den är högaktuell (jag kommer inte berätta vad det gäller utan det får ni se i torsdagens sändning) och dessutom för att jag själv är student och får inspiration från den sfären. Den här terminen kommer jag att plugga en dokumentärfilmskurs på Linköpings universitet, Campus Norrköping, alltså här i krokarna. För övrigt kommer jag att plugga Ekonomijournalistik och Genus, litteratur och medier på distans.

Jag är färdigutbildad journalist, men med tanke på möjligheterna vi har här i Sverige att studera helt kostnadsfritt tycker jag att man ska passa på och utnyttja det till max. Som journalist är man i ständigt behov av att lära sig nya saker, förstå samhället bättre och hitta nya vinklar på olika teman och det är det som är tanken med mitt pluggande.

Nu ska jag titta på inspelningen av säsongens första 30minuter – missa inte programmet ikväll!

Varma hälsningar,

Cecilia

Det är ju rätt stort att ett lokal-tv-program från schlätta kan vara med och slåss om Svenska Designpriset. Vi tackar och bugar och bockar och känner oss mycket hedrade.

Men ännu viktigare är att programmet snart drar igång igen, den 31/8. Då har vi en ny redaktör vid rodret, Malin Perk heter hon. Det kommer mer info om henne här på sajten och tillsvidare kan jag bara säga att det känns kanon att ha henne med på den här seglatsen. Vill du kontakta Malin redan nu, så gör det. Hon nås på malin.perk24nt@24nt.se.

Sen har vi en ny programledare som kommer synas mycket i rutan i höst. Cecilia Vaccari heter hon och ni kommer säkert att få höra en massa från henne framöver. Även hon vill säkert bli nermejlad med bra idéer, förslag och feedback och henne når ni på cecilia.vaccari@24nt.se.

Själv kör jag vidare ett program i veckan. Lite mindre rate nu, men med desto mer glöd. Och ni vet väl att ni när som helst kan slänga iväg ett beundrar/avskyr/peppar/tipsar-brev till mig på anna.lindberg@24nt.se.

Väl mött och hoppas ni vill göra landets bästa lokala tv-show med oss i höst!

/Anna

Läs mer om tjänsterna: programredaktör och programledare. Där står hur du söker. Sista ansökningsdagen är den 16 juli. Och har du frågor kan du skicka ett mail till Anna Lindberg: anna.lindberg[at]24nt.se.

Nu tar vi sommaruppehåll och ska jag vara ärlig så hade jag inte orkat ett enda program till just nu. Det har varit ett otroligt arbetstempo att på knappt två personer fylla tre halvtimmar i veckan. Ibland har vi misströstat, både jag och Carro. Får vi till det den här veckan? Vad ska vi göra om ett av ämnena spricker? Kan vi flytta inspelningstiden lite grann för att få hit en av gästerna?

Men fantastiskt nog så har vi klarat av det, hela vägen. Vi har haft över 500 gäster i studion under det knappa halvåret vi har hållt på. Det har varit allt från politiker till elitidrottare och eldsjälar. Konstnärer, artister, föreningsrävar, ungdomsförbundare, högvis med forskare (ja, LiU är ett av våra bästa fiskevatten), terapeuter, studenter, författare...

Snart lägger vi upp hela listan så ni får se. Och våra program ligger kvar, bara att njuta av (typ) hela sommaren, om nån nu skulle orka med det.

Vi kommer att köra vidare i höst, tyvärr utan Carro som väntar barn. Men vi kommer tillbaka och gör förhoppningsvis ett program som lyfter en bit till. Och det, mina vänner, gör det inte utan er. Vi behöver er input. Vi vill ju göra ett program för er. Vill ni det?

Tills dess: ha en skön sommar. Det ska jag. Och närsomhelst kan vi hänga på twitter eller facebook, bara att joina (för där är jag jämt, i princip;)

/Anna

Trots att allt fler festivaler dyker upp runtomkring i Sverige har jag ännu inte hittat nån festival som jag kan kalla för min egen favorit. Det är ingen jag är direkt sugen på i år heller, trots att jag gillar rock och hårdrock. Jag är väl för mycket hårdrock och för lite hår-rock antar jag. Det verkar som att det är det som dominerar årets stora rockfestivaler här i Sverige... Det blir väl att stanna hemmavid i Norrköping istället, antar jag.

Inte så dåligt det egentligen när jag tänker efter. Augustifesten i Norrköping (som bland mycket annat har SM i musikfyrverkeri!) och Linköpings Stadsfest (med bland andra The Ark och Amanda Jensen som artister och International Street Market – matfestival) nämndes som lokala festivaler i gårdagens program. Kul att det händer en del i sommar!

Jag känner att jag måste få inflika en uppstickare som man inte bör missa: Munken in the Park i centrala Norrköping! De hittills släpat artisterna är Khoma, Timo Räisonen och Magnus Carlsson… Där har vi i alla fall en gratis höjdpunkt som förgyller Norrköping 9-10 juli. I deras grupp på Facebook sägs det att de sista artisterna släpps den här veckan, håll utkik på www.saligamunken.se för den uppdateringen!

Mer info hittas också på www.linkopingsstadsfest.se och www.upplev.norrkoping.se

Glad sommar önskar
Karin, gästbloggare